Boken
Djävulen hjälpte mig Caroline Eriksson är precis lika otäck som den låter....
Det betyder inte att den inte är läsvärd - tvärtom. Vi fyra ruggugglor gav den 4+, 4+,4 och 3 i betyg.
Att en rugguggla gav betyget 3 berodde just på att den var så pass obehaglig att läsa eftersom den rör upp så många känslor hos läsaren som tex ilska, hat, rädsla, skam, äckel.
Trots detta har den en dragkraft som gör att man vill läsa vidare, stundtals går det väldigt snabbt framåt då den är så spännande.
Just det att slutet på detta tragiska öde är känt hindrade en rugguggla från att ge boken en 5:a på 5-gradig skala.
Eftersom man som sagt vet hur det slutar kan man inte läsa boken med hopp om att det ändå blir ett lyckligt slut...
Boken är en psykologisk spänningsroman i sin genre. Den beskriver livet på i slutet av 1800-talet på ett sätt som gör det att lätt att förstå hur det kunde vara då. Nu får man verkligen hoppas att detta som utspelade sig i Yngsjö i Skåne en kall morgon i slutet av mars 1889 inte hörde till vanligheterna...
Djävulen hjälpte mig är alltså en skönlitterär berättelse som är baserad på en verklig händelse. Personerna som figurerar i boken har funnits på riktigt.
Historien är ett mänskligt drama som utspelar sig mellan modern Anna , sonen Per och hans hustru Hanna. Dramat ledde fram till det sk Yngsjömordet och slutade med den sista avrättningen av en kvinna i Sverige.
Författaren har gjort en gedigen och omfattande research och uppgifterna har blivit kända tack vare vittnesmål från de tre rättegångar som följde efter mordet.
Det här är alltså en bok som väcker starka känslor hos läsaren och det är något som vi alla håller med om. Någon hade nog inte avslutat den om det inte varit för att det var en "bokcirkelbok" , så pass "hemsk" är den.
Att man inte helt säkert vet och förstås aldrig kommer att få veta vad som hände den där natten, mor och son ändrade hela tiden sin historia gör att man fortsätter att undra och samtidigt fascineras. Att det är en kvinnlig förövare som haft en incestuös förbindelse med sin son dvs den andre förövaren är säkert också en stor anledning till att fallet är så omtalat. Det är inte den vanligaste bilden av ett incestbrott.
Författaren berättar historien som det
kan ha varit. Hon har också försökt visa att Anna hade en skör och bräcklig sida också bakom den onda, kärva, hårda läggning hon visade. På ett ställe i boken kan man ana denna sida.
Precis som alla kvinnor som levde på den tiden var hon offer för samma patriarkala system , för kyrkans auktoritet och den stränga sexualmoralen men det kan inte bortförklara hennes fruktansvärt onda, hemska handlingar. Och precis som författaren säger att Anna är en trasig människa kommenterar vi ruggugglor direkt att detta tom är en mycket sjuk människa.
Vi brukar alltid diskutera boken i cirkeln utifrån olika frågeställningar och en är om man kan se några paralleller med sitt eget liv.
Tack och lov kunde ingen göra det den här gången....
